Jag vet att jag ska skriva det här, men jag har svårt att förklara det. För ibland känns livet så oerhört meningslöst. Att vad man än gör så går allt åt helvete i alla fall. Jag vet inte vem som styr den här konspirationen, eller vad det är som gör just detta projekt oändligt. Men ska jag vara helt ärlig så börjar jag tröttna...
Redan under våren 2005 började jag kolla runt med olika studios. Både här i stan och i Borås där jag har mina medmusiker. Mailade fram och tillbaka med studion i Jönköping och försökte bestämma lite tider, något som av nån anledning rann ut i sanden. Vintern 05/06 hörde jag av mig igen och berättade att vi ville spela in vår fullängdsplatta med bandet. Självklart skulle det gå bra och vi försökte boka in någon studiotid.
Det började söndagen den 5:e februari 2006. Jag, Dennis och min flickväns syster Lisa skulle lägga skivans två akustiska låtar. En med gitarrer och piano, och en med enbart gitarrer. Det ostämda pianot och studioovanan gjorde att det drog ut på tiden, men vi lyckades ändå spela in båda låtarna under dagen.
Lördagen den 18:e mars var det dags för grovjobbet. Vi hade tvingat ut basisten och trummisen från Borås till en replokal i Nässjö för att kunna köra igenom alla låtar. Det tog en heldag, men det var också nödvändigt. Väl inne i studion gick det över förväntan. Dom flesta låtarna satt ganska snabbt och vi lyckades spela in samtliga låtar på den tid vi räknat med.
Nästa dag skulle innebära kompgitarrer. Vi letade passande dagar under hela våren men det visade sig vara svårt. En förmiddag i början av juni funkade dock. Vi spelade in dom kompgitarr vi kunde, och tyckte nog att skivan började ta sin form. Tanken var att fortsätta med det sista under sommaren, men det skulle bli ÄNNU svårare att hitta dagar som passade. Inget vet varför...
I september hittade vi äntligen en dag. Det var jag och Dennis som skulle spela in dom sista gitarrerna och vi var faktiskt väl förberedda. Vi skulle bröllopsspelning på lördagen samt skivinspelning på söndagen. Men allt rasar samman under fredagen då Dennis tvingas jobba hela helgen för att få ett jobb han sökt. Spelningen körde jag, men inspelningen fick vi skjuta på.
Hösten fortsatte likadant, ett ständigt letande efter nya dagar. I oktober kom nästa försök. Hela bandet skulle samlas och sätta lite körer, gitarrer samt orgel. MEN! Kvällen innan blir trummisen sjuk och säger att han inte kan dyka upp. Strax därefter, på något tvivelaktigt sätt lyckas Dennis sträcka sig i ryggen när han ska lyfta gitarren. Blir sängliggande och kan inte dyka upp. Med andra ord ska jag och basisten Olle försöka fylla en heldag i studion med våra två uppgifter. "Bättre än inget" tänkte jag och lät bli att skjuta på det. På morgonen innan det skulle bära av till studion ringer jag Olle för att fråga när han är på stationen. Inget svar. När han till slut svarar ligger han i sin säng, en halvtimme innan studiotiden börjar. Nämnas bör att Olle bor i Borås. Fyra personer blev en. Ensam åker jag till studion och Studio-Jonas tycker synd om mig som ständigt tvingas jobba i motvind. Hämtar efter nån timme en bakis Olle på stationen och han gör till slut det han ska göra på skivan.
I slutet av november lyckades vi äntligen få Dennis till studion för att sätta sina sista gitarrslingor. Första låten sitter perfekt, men när det är dags för den andra... då kraschar studio-datorn. Ingen mer inspelning denna dag. Man började väl bli van vid alla motgångar, men det kändes extra surt när vi äntligen skulle sätta det sista!
Efter denna incident klarade vi oss ifrån datamissöden. Vissa låtar som fanns på datorn gick inte att använda, dock klarade sig våra låtar. Men hela vintern och våren hann gå utan att vi hittade passande studiotid. Allt hängde egentligen på Dennis, som i sin tur hade slutrusch i skolan innan sin examen. Studio-Jonas försökte jaga på oss fram till januari i alla fall. Men det skulle dröja till maj innan jag själv tog kontakt med honom för att prata studiotid.
Den dagen var igår. Såg att han var online på MSN, vilket han inte ofta är. Skrev till honom, men fick inget svar. Efter några minuter ringer han upp istället.. och efter lite kallprat säger han:
- Ja du kanske har hört vad som har hänt..?
- Nää vadå?
- Vi har ju haft inbrott i studion.. allt ert material är borta.
Det tog ett tag innan jag insåg hur mycket tid vi lagt ner på det vi spelat in. Inte bara 4 dagar i studion, utan allt runt i kring. Ju mer jag tänker på det, desto jobbigare blir det... Vi får börja om från noll. Allt är borta. Vi har inte kommit längre än vad vi hade gjort då våren 2005.
Det känns riktigt meningslöst och oinspirerande att sätta sig och börja traggla dom här låtarna ännu en gång. Men vad gör man? Alla motgångar gör mig bara envisare. Den här förbaskade skivan SKA spelas in. Så enkelt är det. Men det verkar inte vara så enkelt. Man känner sig bara jävligt fast i tragikomikens meningslösa värld...
//Peter Olofsson
